Runt jorden!

Nä, jag fattar inte rubriken själv. Men någon form av rutin har vi fått här på Kendwa Rocks. Vi sover tills vi vaknar, går sedan ner till stranden, paxar en madrass och går till strandrestaurangen och äter frukost. Efter frukosten går vi till vår paxade madrass (inklusive parasoll) och lägger oss och läser/har det gött tills klockan blir typ 12-15. Då samlar vi ihop våra grejer och utför dagens jobbigaste uppgift: att gå säkert en hel kilometer i stekande sol till de billigare restaurangerna utanför Kendwa Rocks och käka lunch för 11000 TZS (ungefär 25 kr/person). Sedan går vi till vårt boende, sitter på vår "uteplats” och läser/har det gött tills det har blivit svalare. Då går vi ner till stranden igen och tar det lungt, sitter vid Internet, utforskar strandrestaurangernas priser, går runt och tittar. Efter detta går vi upp till de billiga restaurangerna igen och käkar middag (och slår på stort, ibland uppåt 20000 TZS! …). När vi kommit ut från restaurangen brukar det vara rätt sent, så då går vi och lägger oss.. sedan börjar det om. Man skulle kunna ha det värre. Och stressigare. Jag gillar Afrika.

(1) Lite av strandrestaurangen och ett typiskt Kendwa-parasoll. (2) “En ensam fiskebåt puttrar sävligt mot solnedgången. Nån dude står och är långrandig (nästan) på stranden.”

(3) Maja vid solnedgång. (4) Ett beachvolleynät utan spelare, bara för att jag vet hur irriterad Eric blir av sådant.

De här billiga restaurangerna är roliga att besöka, ett äventyr varje gång. Igår när vi gick in för att mäta middag verkade de först helt ställda över att få kunder överhuvudtaget. Vi fick menyerna, begrundade dem ett tag, sedan kom en kvinna fram för att ta beställningarna. Jag ville ha ett “masai spear (mixed meat served on a bed of rice)”. Hon tittade konstigt på mig och upprepade “masai spear?” som om jag hade hittat på rätten själv. Jag visade på menyn, och lade även till en förrätt i form av “garlic bread”. Maja beställde “chicken masala”. Kvinnan vecklade då ut en servett på bordet och skrev HELA maträtternas namn på den skrynkliga servetten. Sedan gick hon med beställningen till kockarna, som stod i köket (på en avsats en halvmeter upp från borden; se bild nedan). De diskuterade maträtterna livligt och tittade på oss då och då. Efter en kvart kom samma kvinna till bordet med en tallrik med vitlöksbröd på en trasig plastbricka (brickan var bruten på mitten). Precis innan de skulle servera huvudrätten gick strömmen (som brukligt här i Kendwa vid 21-tiden). Det blev kolsvart. Ingen blir förvånad. De tänder ljus som de ställer ut på borden, och fortsätter som om inget har hänt. Vi fick vår huvudrätt, och som vanligt var allt jättegott. Efter att ha ätit frågar vi en av killarna som jobbar där om vi kan få betala. “Yes” säger han, och går iväg för att skriva notan. Trodde vi. Efter att ha diskuterat lite med de andra kommer han tillbaka, står med händerna på ryggen och säger rätt och slätt “Eleven.”. Elvatusen alltså. Inget krångel och smygande med en liten bit papper på en tallrik där siffran står maskinskriven. Allt är så okomplicerat här. Jag gillar Afrika.

(1) Restaurangen där vi åt. Notera köket (killen i gult tittar in i det). Notera också Cola- och Pepsi-kylarna som står mitt i rummet.

I förrgår var vi på en annan, liknande restaurang. Strömmen gick då också, men lite tidigare (innan vår mat var klar). En kille som jobbade där kom fram till oss och sa “If power comes back, we can make your pizza, if not, you can choose something else.”. Efter ett tag kommer han och ger mig menyn och jag får välja en annan maträtt. De har ingen ström, och kan inte göra pizzan. Inget konstigt. Inga onödiga ursäkter. Jag får ju förstås välja något annat. Vid andra tillfällen har de helt enkelt sagt att de inte kan göra vissa maträtter just idag. “No, we have no cheese. Choose something else.”. Det fattar jag väl; har de inte råvarorna kan de ju inte göra maten. Enkelt. Okomplicerat. Ibland kan man inte heller beställa samma mat som man åt igår på samma restaurang, utan att få någon direkt anledning. De kanske tycker det är tråkigt att göra samma maträtt ikväll igen. Självklart. Jag gillar Afrika.

Idag har vi även studerat ett annat svenskt par som befann sig vid ett annat parasoll i närheten av oss (har man inget att göra så har man inget att göra…). Detta svenska par var själva essensen av den egenskap jag inte gillar hos svenskar – de var trygghetsnarkomaner. Maja uppmärksammade mig på dem en stund efter att de kommit. De var förstås likbleka och stod i skuggan under sitt parasoll. De hade köpt frukt som de packade upp lika noggrant som om de hade lagt redskap i ordning på ett operationsbord. Killen tar på sig ett par plasthandskar (!), tar fram sitt multiverktyg och fäller fram en kniv. Han skär sedan frukten i bitar och båda börjar äta av den. När han ser att hans tjej äter frukt utan handske puffade han på henne och ger henne en handske som hon lydigt tar på sig på högerhanden innan hon fortsätter äta frukt. När de ätit färdigt tar killen av sina plasthandskar, håller kniven som om den vore smittad med någon dödlig sjukdom och går och slängerna handskarna i närmaste soptunna. Sedan går han ner till havet och sköljer av kniven, och när han kommer tillbaka sköljer han av den en gång till med dricksvatten från en köpt flaska. Han torkar av den noggrannt och blåser på den innan han vecklar ihop den och stoppar undan den. Nu ska de bada. Tjejen ställer sig vid parasollet och killen går ner mot havet. Vi följer spänt utvecklingen. Tjejen står kvar och tittar mot havet, hon följer inte efter. Efter ett tag fattar vi att de inte tänker bada samtidigt, då skulle ju deras kära multiverktyg och deras livsnödvändiga plasthandskar kunna bli stulna. Tjejen rör sig inte mot vattnet förrän killen är helt tryggt tillbaka under parasollet. Då går hon och badar, och han håller utkik. Efter badet säger tjejen “Nu får vi byta badkläder så att vi inte blir sjuka” och en oerhört komplicerad procedur med handdukar som döljer genanta delar inleds för att kunna byta till ett par torra badkläder. Sedan drar de in sina solsängar i skuggan, smörjer på lite mer solskyddsfaktor en miljon och lägger sig med solhattarna neddragna över ansiktet. Vi svenskar vet minsann hur man lever livet!

Tack för alla kommentarer vi har fått och får i bloggen! Jättekul att läsa! Vi ska försöka att bli bättre på att svara direkt bland kommentarerna, men vi är lite rädda för att ni som kommenterar som “Anonym” inte kommer märka om vi svarar då? Jag börjar iallafall med att svara lite här:

Anna (Majas syster): Ja, att folk luras och försöker få pengar verkar vara rätt vanligt. Senast idag varnades vi av en kille på stranden som jobbade på en turistbyrå som sa att det finns folk som går runt och låtsas vara guider och erbjuder resor som man betalar i förskott. När man sedan nästa dag kommer till den angivna platsen finns där varken pengar eller guide. Majas syndiga hår går hem bättre här i Afrika, som tur är… :)

Anna (min moster): Nej, vi har inte blivit väckta av några utrop. Men det kanske berodde på att vi sov i ett evigt trafikoväsen? Eller så kanske dessa utrop har avskaffats! Dock, en gång när vi var uppe lite tidigare än vanligt, fann vi att vi var innelåsta på vårt hostel i Kairo. Det var liksom inte bara så att ytterdörren var låst, det var flera varv med kedjor runt den och några stora hänglås. Det visade sig att vi inte kommer ut från stället innan värden behagat vakna och låst upp på morgonen… tror det kallas “budgetboende”.

Ulf: Kul att du gillar våra inlägg :) Mycket är för egen dokumentation förstås, men det är kul att folk följer! Ja, hur mycket tur vi hade att vi kom ifrån Kairo som vi gjorde har vi knappt fattat själva. Man ser ju lite nyhetssändningar ibland, och vi läste på DN häromdagen att Egyptair (flygbolaget som vi flög med från Kairo) ställde in alla utrikesflygningar bara några dagar efter att vi rest. Ja, att se alla dessa djur på nära håll var verkligen en upplevelse :) Vilket år var du där? Fick du se “the big five”?

Eva: Jag har provat att prata Skype med mina föräldrar med hjälp av min mobiltelefon (den som Maja tycker är helt värdelös och som “kan allt utom att ringa”), och det har funkat riktigt bra!

Eric: Smygfota är inte riktigt min grej… (eller äääär det??) :) Är du frisk nu?

Marcus: Yes, svensk hederlig solskyddskräm faktor 20. Allt eller inget. Värdelöst när man ska försöka få någon grundbränna så att man slipper tänka på att smörja sig hela tiden. Good catch med Mufasa :) Vem är Mustafa?

Ingela: Men… men… du kan ju inte bli sjuk när du äter supertabletterna väl? De som vi också käkar? Du får säga till om du hittar något nytt roligt spel till mobilen! Då kan vi tävla! :) (alchemy är lite för… slumptartat) Pannlampan är som sagt guld att ha, tack för den!

Daniel: :) Åt ni också något som heter “chapati” (stavning?)? Är någon sorts pannkaksliknande bröd, som verkligen är jättegott! Klart bättre än majsgröten! Det var nog inte Maja som tog massa foton på alla impala i början, det var jag (eftersom jag hade kameran denna första dag). Vi har ändå rensat ut en hel del bilder nu, så de som är kvar är nog ändå sevärda. Dock kan man ju alltid få finare bilder genom att googla bilder på djuret, men det är ju kul att ha för att komma ihåg vad vi såg när och lite så. Jag tror du och Sara skulle gilla Zanzibar och Kendwa (Kendwa Rocks heter boendet där vi bor)! Det är verkligen avslappnat här, och Sara som gillar sol lär älska det här stället :) Det finns också mycket att göra om man har lite mer pengar, typ simma med delfiner, dykkurser och andra utflykter (spice tour, se slavhålor, etc).

13 kommentarer: