Runt jorden!

Nu är vi i Ahmedabad, ca 400 km norr om Mumbai. Hit har vi tagit oss med tåg, vilket har varit en upplevelse i sig. Inte så mycket för att själva tågen är speciella, utan mer för att det på långresetåg verkligen framgår hur indier som folk är. I boken Shantaram som vi båda läst (tack Anna!) beskrivs indier som ett folk med “mycket hjärta”. Riktigt vad det innebär fattar man nog inte förrän man är här, men jag ska försöka förklara vad jag menar med några olika exempel.

1. När vi anländer till tågstationen Bandra Jn i Mumbai för att försöka ta oss någonstans (våra försök att boka biljetter online till Udaipur och Ahmedabad hade vid detta laget misslyckats) möts vi av en mycket hektisk “biljettcentral”. Det finns ett antal olika biljettluckor, och ca 30 personer i kö till varje lucka. Vi går fram till en lucka märkt “Enquery” för att fråga om våra onlinebiljetter. Indiens tåg har nämligen ett ganska komplicerat biljettsystem med WL (waitlist), RAC (man delar i värsta fall sin “berth” med någon annan, förutsatt att ingen avbokar) och Confirmed (den intresserade kan läsa mer här). Våra biljetter till Ahmedabad var satta på WL men plats 1 och 2 i kön, så vi tänkte iallafall fråga på stationen.
   
   Vi läser upp vårt bokningsnummer, men våra biljetter var fortfarande på WL, vilket innebär att vi inte kan åka med tåget. Vi blir tillsagda att köpa nya biljetter i de andra biljettluckorna, så vi ställer oss i kön till en av dem. Då kommer det fram en indier, sedan två, som frågar vart vi vill åka och vill hjälpa oss. Vi är lite tveksamma, men de är väldigt envisa så vi ger med oss. De frågar vilken klass vi vill åka i (Sleeper, 2 AC, 3 AC) och sedan tar de våra pengar och vandrar iväg till olika biljettmontrar, där de tränger sig längst fram i luckan och börjar gestikulera med pengarna. Någon annan börjar prata med dem, och strax är de så upprörda att de står och slår på varandra längst fram i kön. Efter ett tag kommer de tillbaka, hur glada och trevliga som helst och låtsas som att “slagsmålet” aldrig ägt rum. Deras humörskiftningar är otroliga. De säger till oss att det inte finns några biljetter till Ahmedabad idag, men börjar deala med att få oss att åka någon annanstans istället! Så vi köper biljetter i billigaste klassen till Badora istället, 10 km från Ahmedabad för 1500 rupier (ca 215 kr).
2. När vi hittat vår vagn och våra platser på tåget frågar vi en äldre herre om hur det funkar att åka tåg i Indien. Han frågar oss hur mycket vi betalat för våra biljetter, och när han hör 1500 rupier skakar han besviket på huvudet och visar oss på biljetterna vad de egentligen kostar… 400 rupier. Så att. Sedan förklarar han att det finns folk som “hjälper” folk att få tag i tågbiljetter, och att vi förstås borde gå fram själva till biljettluckan, “it’s simple, you tell them where you need to go and you pay money”. Detta är långt ifrån allt han berättar för oss, och någon timme senare, när han fått sällskap av ett annat par och några andra nyfikna har vi fått veta att jag, som civilingenjör, borde söka jobb i Oman (jag fick diverse visitkort till kontaktpersoner), lärt oss diverse olika fraser och ord på Hindi, fått telefonnnummer till en annan herre som bodde i Baroda om vi skulle vilja bli visade runt, blivit bjudna på chai, behl och diverse andra olika kryddiga snacks och knappt deltagit i en stor diskussion om priset på vår Lonely Planet-guidebok. Under hela resan hjälpte de oss som tolkar när vi köpte av försäljare, och när vi klev av på stationen i Baroda visade paret som bodde där oss till vårt hotell. “Mycket hjärta”.
3. Man kunde tro att gårdagen var en engångshändelse, men tågresan idag mellan Baroda och Ahmedabad var minst lika givande. Nu är det Maja som är huvudattraktionen, och saker som avhandlades var våra löner i Sverige, om vi var gifta (de låg på golvet och skrattade åt att vi var “boyfriend”/”girlfriend”), att i Indien bestämmer föräldrarna vem man ska gifta sig med (“in Sweden, you choose?”, “Yes, we choose”, “hahaha you make good choice!”), vad vi jobbar med, hur mycket skatt vi betalar i Sverige, hur mycket våra mobiler kostar, ännu en diskussion om priset på vår guidebok, våra namn, vad våra föräldrar jobbar med, hur många syskon vi har och om Maja har diabetes om hon nu gillar “sweets” så mycket. Dessutom ringde båda papporna upp sina barn och ville att Maja skulle prata engelska med dem, för att de hade studerat engelska :)
4. I Indien finns inte begreppet “personlig sfär”. Alla har käkat glosoppa, och skäms inte ett dugg för det. Hela tågresan idag och igår har alla inom synhåll suttit och stirrat på oss oavbrutet. Pekat på våra skor, fötter, diskuterat våra ögon, Majas hår, skrattat när vi gör olika rörelser. Ett killgäng ställde en olycklig stackares sko jämte Maja, som han inte vågade hämta till mycket nöje för hela kupén. Men det tydligaste är verkligen stirrandet. Om man möter någons blick i Sverige tittar båda bort ganska hastigt, och sedan aktar man sig lite för att inte titta på samma person så tydligt igen. I Indien stirrar man, möter man deras blick fortsätter de stirra, och tittar man tillbaka några minuter senare stirrar de fortfarande. Ler man lite så ler de också; det är nog verkligen inte otrevligt menat. Det är bara så man gör här, bor man så många på så liten yta har man inte råd att vara pryd.

(1) Maja i en sleeper-vagn. Sätet hon lutar ryggen mot kan fällas upp så att det blir tre sängar över varandra. (2) Odefinierade personer mellan tågräls.

(3) Hässjor? (4) Landskap sett från tåget, mycket frodigt och vackert bitvis.

Vi sov alltså en natt i Baroda och käkade också på Subway där för 640 rupier (ca 90 kr) för att Maja ville “se om det är någon skillnad mot Subway i Sverige”. Typiskt Maja alltså. En skitdyr lunch bara för en sån töntig grej. Det var inte alls jag som ville se om det var någon skillnad, och Maja som tyckte det var onödigt. Så var det inte.

(1) Maja handtvättar kläder. Rätt kön för rätt sysselsättning, som vi brukar säga i det här förhållandet. (2) Byggarbetsplats utanför vårt hotellfönster. Byggarbetsställningarna består av kvistar. (3) Holy cow!

Idag kom vi fram till Ahmedabad och vårt Hotel Good Night. Innan det blev mörkt har vi gått runt och kollat affärer, jag har druckit milkshake (mumma, du är bra mumma). Minneskort (SDHC) på 4 GB kostar 450 rupier i butik här (ca 64 kr)! Vi har också käkat ute på restaurang The Green House, huvudrätt och efterrätt (hemgjord glass!). Detta kostade, för två personer, 700 rupier (100 kr). Alltså en middag på hyffsat fin restaurang inklusive dricka, efterrätt och dricks för 50 kr/person!

(1) Maja på väg till stationen i Badora. (2) Jonas dricker “orange slush” på “Havefun”. (3) Maja dricker apelsinjuice på “Lucky Restaurant”.

(3) och (4) The Green House, med öppet kök.

 
(5) och (6) Maten… och glassen!

Imorgon tänkte vi kolla på någon sevärdhet, ska tydligen finnas ett fort/borg/slott i Ahmedabad som ska vara coolt.

Vi har även bokat alla tågbiljetter ända fram till Delhi (vi bokade alla i sleeper-klassen, det var ändå helt okej när vi provade det). Alla resterande tågresor tillsammans kostade oss lika mycket som vår överpriserade första tågresa…

Vår rutt, som den ser ut nu:

• Mumbai – Badora.
• Badora – Ahmedabad.
• Ahmedabad – Udaipur.
• Udaipur – Jaipur.
• Jaipur – Agra. (Taj Mahal!)
• Agra – Dehli.

4 kommentarer: