Runt jorden!

Nu är vi i Udaipur, en stad med ungefär 400 000 invånare som ligger i Rajasthan. Udaipur är en sådan där stad som man får separationsångest från redan efter några timmar. Det är helt enkelt obeskrivligt mysigt, vackert och sagolikt här. Hit bara måste jag återvända någon mer gång i livet!

Resan hit var… intressant. Vi hade bokat tågbiljetter (som denna gång dessutom hade blivit bekräftade) till Udaipur. Tågresan skulle ta ungefär 11 timmar. Klockan 07.10 skulle tåget gå. Redan innan tåget hade börjat tuffa iväg (ja, verbet “tuffa” är verkligen det bästa man kan använda när det gäller indiska tåg med tanke på promenadtempot som tågen framförs i) förstod vi att tåget förmodligen inte skulle komma ända fram till Udaipur. Varför kunde ingen svara på, och på stationsskärmarna stod det fortfarande att Udaipurtåget skulle gå som planerat, men passagerarna (de indiska, dvs. alla utom jag och Jonas) visste på något sätt att det inte skulle bli något Udaipur för tåget den dagen. Vilket det givetvis inte heller blev.

Efter tre timmar stannade tåget i en liten håla mitt ute i ingenstans och hade inte några planer på att fortsätta. Staden var så liten att den inte ens fanns med på min karta i Lonely Planet-guideboken om Indien. Ingen konduktör verkade heller finnas på tåget som kunde berätta vad som hände och hur vi skulle gå till väga, men när alla började gå av (utom vi) frågade några passagerare oss vart vi skulle. De berättade att det inte gick några tåg alls till Udaipur just nu p.g.a. strejk, och att vi istället måste åka “Luxury bus” (att ett tåg helt plötsligt inte gick dit det skulle var givetvis inget konstigt i deras ögon, utan något som händer lite då och då). Dessa “lyx-bussar” avgick dessutom inte från stationen vi hade kommit till, utan vi måste åka tuk-tuk till en busshållplats som låg mitt ute på en landsväg. Där fick vi hoppa på en överbefolkad buss och åka buss resten av resan till Udaipur.

Detta låter förmodligen ganska jobbigt, men allt löste sig faktiskt väldigt bra. Indier är verkligen ett fantastiskt hjälpsamt folk. När vi gick av tåget hade vi ungefär 10 personer som följde oss i en liten skock för att hjälpa till. De flesta kunde inte någon engelska alls, men med kroppsspråk hjälpte de oss hela vägen från tåget till bussen. På bussen försäkrade sig t.o.m. en passagerare om att busspersonalen inte tog ut överpris bara för att vi är turister!

Bussresan till Udaipur gick mycket fortare än tåget skulle ha gått och kostade 200 rupies för båda (30 kronor). Vi har nu fått förklarat att det är väldigt skiftande kvalitet mellan tågsträckorna här i Indien, och att det ibland helt enkelt är bättre att åka buss. Vägen mellan Ahmedabad och Udaipur var just en sådan tåg-ovänlig men buss-vänlig sträcka. Man lär sig något nytt varje dag här i Indien!

(1) Maja på tågstationen i Ahmedabad (kl. 06.30). (2) Utsikt från tåget som skulle gått till Udaipur.

(3) Åkrar. (4) Maja på tåget.

(5) och (6) Maja och Jonas på bussen till Udaipur.

(7) Typiskt indiskt transportsätt: Hela familjen på motorcykeln och inga hjälmar. (8) Jätte-Jonas bland indierna.

Nu är vi alltså i Udaipur. Vi bor på ett oförskämt billigt guesthouse som ligger mitt i stan, och som dessutom har stadens högsta takrestaurang. Udaipur är obeskrivligt fint, så bilderna får tala för sig själva.

(1) Utsikt från vårt fönster på Lalghat Guesthouse. (2) Utsikt från takterassen.

(3) och (4) Utsikt från takrestaurangen på Lalghat Guesthouse.

(5) Lake Pichola. (6) Utsikt från lunchrestaurang.

Idag har vi shoppat. Udaipur är känt för att vara bra för shopping här i Indien och det ryktet stämmer verkligen. Här finns hur mycket fint hantverk som helst till pinsamt låga priser. Först var vi hos en skräddare där både jag och Jonas ska låta sy upp en varsin kostym. Jag beställde en grå kostym med byxor, kavaj och kjol. Jonas beställde en svart kostym med byxor, kavaj och väst. En skräddarsydd kostym kommer att kosta oss ca 1100 kronor var. Efter besöket hos skräddaren har vi strosat runt och shoppat här i Udaipur.

(1), (2) och (3) Hos skräddaren, hans kast och familjeföretag.

(4) och (5) Shoppingtur. (6) Jonas provar indisk street food för 1 kr (starkt men gott!).

(7) och (8) Lunchpaus på Maxim´s café.

(9) och (10) Maja fyndar skinnväskor (båda för 280 kr). På en ristade han in Maja på hindi. Maja är ett indiskt namn. Betydelsen är oklar. Enligt vissa som vi har frågat betyder det kärlek, enligt vissa betyder det sorg. Enligt den här väskförsäljaren betyder det att vara snål (“to keep your money”) vilket Jonas tyckte var mycket roligt.

(11) Skjortfynd som t.o.m. indierna verkar impade av (kyparen på restaurangen och hotellägaren till Lalghat Guesthouse). (12) Lite annat som Jonas fyndade i Ahmedabad: Skjorta, bälte, jeans, klocka och väska. Han shoppar oss bankrutta snart Jonas – allt tillsammans kostade ungefär 400 kronor. Det kostar att ligga på topp.

Imorgon ska vi försöka vara duktigare turister och titta på en del sevärdheter här i Udaipur, men lite mer shopping vill jag nog klämma in innan vi på lördag tar tåget vidare till Jaipur.

1 kommentar: