Runt jorden!

Nu är vi i Jaipur. Vi tog ett nattåg hit, vilket lät som en sjukt bra idé för att slippa en natts boendekostnad. Dock betalade vi ändå boende för sista natten i Udaipur utan att vi sov där för att vi skulle kunna ha packningen där, och sedan frös vi som fan hela natten under tågresan. Sedan betalade vi dessutom för samma natt på nästa boende för att kunna sova där på morgonen. Man sparar alltså mycket pengar på att åka nattåg. Men nu är vi iallafall framme i Jaipur, förkylda, trötta och sega och har mest varit på hotellrummet hela dagarna hittills.

Men innan vi lämnade Udaipur hann vi med en dags sightseeing, där vi betalde en kille som körde tuktuk för att ta oss runt till det “man ska ha sett”.

(1) Tuktuk-föraren förklarar för Maja vad hon ser. (2) Den här statyn ska man ha sett. Det är en mäktig krigare som hade del i att Udaipur alltid har varit självständigt och aldrig del av en koloni. Denna självständighet är Udaipurborna mycket stolta över.

Nu skulle jag kunna radda upp en massa bilder på saker från Udaipurs historia, men något som jag och Maja kommit fram till nu är att vi egentligen inte är så intresserade av att se de här sakerna. “What did you say this warrior was called?”, “Bhamashah”, “Ah, Bhamashah, okay”. Senare på kvällen konstaterar vi att vi inte har en aning om vad han hette och att vi frågade bara för att verka intresserade (har kollat upp namnet på våra bilder nu). Vi kom också fram till att det vi tyckte var roligast med den här turen var allt tuktuk-föraren berättade för oss om honom själv. Till exempel att hans föräldrar har presenterat ett antal fruar för honom redan, men att han inte velat ha någon av dem. Eller att ett bröllop i Indien kostar 17000 EUR. Eller att hans bror haft en flickvän från Sverige som “looked like a small elephant” (Indier säger vad de tänker, alltid). Eller att han är född i det högsta kastet i Indien, och måste ha en fru från samma kast. Eller att hans fru ska vara hemma och inte jobba, något annat vore skamligt för honom och då vore han en dålig man. Eller hans kommentar om turisttjej som vi såg på gatan, “haha, look at her! Is that a boy or a girl?!”, samtidigt som han fnyser och skakar nedlåtande på huvudet bara för att hon är kortklippt och har jeans. Eller att han stannade tuktuken för att ha en lång utläggning om att om man är snäll mot Indier så är Indier snälla tillbaka och att de inte bryr sig om pengar alls i sådana sammanhang.

(1) och (2) Här, förstår ni, har man byggt ett litet tempel för varje död kunglighet. Jag har med de här bilderna bara för att kunna berätta att jag var tvungen att betala bakshish (muta) till en vakt för att få fotografera inne på området. “You want to take photos inside?”, “No, I won’t, I can see it is not allowed”, “Ah, it’s no problem, but I want 30, 40 rupies bakshish on the way out”.

 
(3) Vem är coolast? Jag går ut hårt med den coola t-shirten och den fräna frisyren, men kan hända att tuktukförarens stil ändå drar det längsta strået…?

Vi besökte även en konstnärsworkshop. Vi fick en guidad tur där en av lärjungarna visade oss allt som var så fantastiskt med deras konst gentemot de falska kopiorna som finns billigt överallt på Udaipurs gator. Vi fick se allt från olika schackuppsättningar och möblemang i kamelben till sinnessjukt detaljerade målningar på silke där man behövde ett förstoringsglas för att se alla detaljer. I slutet av den guidade turen ville de – nu kan detta bli lite svårt att tro på, men jag lovar att det är sant – att vi skulle köpa något konstverk! Vi krånglade oss ur det ganska snyggt och gav bara 20 kr till en av konstnärerna.

Mindre bra gick det dock häromdagen, när vi i Jaipur träffade en väldigt trevlig herre på gatan som hade varit i Danmark och hållt kurser i marionettdockeshower. Vips fann vi oss sittande i hans lilla butik som låg på en liten bakgata och digga takten när han bankade på någon form av bongotrumma medan vårt chaité som han bjudit oss på svalnade bredvid oss. Nu varnar jag lite för att det kan låta som att jag hittar på det här, att det liksom är lite för otroligt för att vara sant, men efter att han spelat klart tog han fram några gamla vykort (och då menar jag gamla, från 1800-talet enligt honom själv) som han målat olika motiv på, och dessa – håll i er – ville han sälja till oss! Ett kostade i vanliga fall hela 700 rupier, men bara för oss, för att vi är från skandinavien, var han villig att gå ner till 350 rupier. Vi var förstås ganska fast i fällan vid det här laget, men sa att vi helt enkelt inte hade råd. Vi sa dock att vi gärna ger honom något litet ändå, och gav honom 100 rupier. Då körde han det lägsta kortet hittills - “thank you, thank you, it is fine, you can have the card for free, I give it to you”. “Nono, we can’t accept it if we can’t pay what it is worth”, “okay, maybe 200 rupies then”… suck. Vi gav honom 100 rupier, tog kortet och gick.

Imorgon har vi bokat sightseeing här i Jaipur på en turistinformation där disken låg nästan ute i gatan (iallafall inte inomhus). Till exempel slutade försäljaren prata när en buss tutade ovanligt länge och fortsatte sedan som om inget hade hänt. Detta tyckte vi verkade seriöst och bokade upp oss en heldag, från 09 till 17, i en av deras bussar. Jodå, vi är smarta. Maja såg ett zoo på listan över platser man besöker, och saken var avgjord. “Tänk om där finns tigrar!”. Ett väl övervägt beslut där all tillgänglig fakta noga studerades.

3 kommentarer: