Runt jorden!

Då har vi lämnat Surfer’s Paradise för Brisbane, Brisbane (och Australien) för Auckland (och Nya Zeeland) samt Auckland för Rotorua. Efter att jag kört racerbil jättefort i Surfer’s Paradise (Maja pratade med innehavaren för racingsimulatorstället medan jag körde, och hon frågade då hur många procent av besökarna som är killar. Det var bara över 99%. Innehavaren själv var inte förvånad - han tyckte snarare att det var killarna som gick rakt förbi som var lite udda och konstiga.) tog vi bussen till Brisbane, spenderade en hel dag där då vi kollade in centrum och gick och låtsasköpte saker i dyra affärer, och flög sedan vidare till Nya Zeeland.

(1)-(4) Brisbane centrum inklusive två olika gatuuppträden.

[prick på karta!]

I Australien slappade vi mer än gjorde saker, så här i Nya Zeeland tänkte vi göra mer saker än vi slappar (något ditåt). Därför åkte vi efter tips från Majas syster Anna (bland flera) till Rotorua, gick rätt in på turistinformationen och frågade “vad ska vi göra och se här?”. Sedan gick vi vidare till vårt boende (som för övrigt hade fel på varmvattnet, så vi fick rummen för $10/person!) och frågade innehavaren något helt annat, nämligen “vad ska vi göra och se här?”. Sedan la vi ihop vad de sa och la på lite eget, och skapade några intensiva dagar.

(1) Regn i Hamilton, där vi pausade med bussen. (2) och (3) Sol i Rorotua när vi kom fram, även om det fortfarande var kallt. (4) Det är höst i Nya Zeeland! Här säger de “Ååååh, nu kommer de trista höstmånaderna mars, april, maj. Tänk om det ändå vore jul igen! Kommer du ihåg grillfesten vi hade på julafton Greger? Det var grejer det!” istället.

Klockan ringde 07:30 idag. Jag svarade. (Bwwwhahahahahaha!). Sedan gick vi ner till turistinformationen där vi inte blev upplockade av en buss som skulle hämtat oss 08:30. Så vi ringde efter företaget som skulle hämta oss, de erkände att de hade glömt oss och sedan kom de och hämtade oss. Vi skulle nämligen ut på white water rafting (Majas idé från början, men det har hon glömt [vilket framgår senare]. En eventuell läsare bör därför utgå från att Maja tänker att raftingen var min idé.).

I pickupen på vägen dit småpratar vi lite med chauffören, som nämner att deras rafting har det högsta kommersiella rafting-vattenfallet i världen: 7 m. Maja ger mig en blick som säger “du är en så extremt stor skit som dragit in mig i det här att det är ett under att du inte luktar skit också”. När vi kommer fram till stället får vi en våtdräkt, våtjacka, hjälm och flytväst. Sedan hoppar vi in i en van med två båtar på släp. I vår båt ska vi vara fyra personer: jag och Maja, guiden och en snål (förklaring kommer senare) amerikanska.

På vägen till forsen ger vår guide oss en säkerhetsgenomgång där han säger till oss: 1) håll i snöret som går runt kanten på båten om ni håller på att trilla i vattnet, 2) trillar ni i, håll er nära båten och släpp inte taget om snöret, 3) om ni tappar snöret, håll fötterna ovanför ytan och riktade nedåt floden så att ni slipper träffa stenar och hamna i strömmar som drar ner er under vattnet, 4) om båten välter, håll tag i snöret.. hamnar ni under båten, gå upp inne i båten och hämta luft, dyk under och ta er ut på utsidan, och 5) om ni ramlar av båten vid ett vattenfall och tappar snöret kommer ni spolas runt i cirklar under vattnet.. rulla ïsåfall ihop er till en boll och räkna till fem så kommer ni poppa upp till ytan. “All good?”, “Yeah!”, varpå guiden vänder sig bort, jag tittar på Maja och hon gravallvarligt tittar på mig och säger “Jonas, du vet att jag hatar dig va?”. Äh, jag har vant mig lite, Maja har någon form av tix där hon säger saker hon inte riktigt menar när hon är lite upprörd, rädd eller nervös (det intalar jag mig iallafall). Ytterligare en favorit kommer hon med när vi bär ner båten till forsen: “Oj vad du kommer skämmas om jag dör här”. Det är i sådana här situationer man bör dölja sitt flin om man inte vill ha en käftsmäll, men det är mycket svårt. Efter en kort bön till flodguden (it’s true) gav vi oss sedan ut i forsarna!

(1) Vi ber till flodguden. (2) Ute bland forsarna!

 
(3) Maja har fotoleendet och gesten på plats, det är bara riktat åt lite fel håll (vilket guiden försöker visa). Hon ler liksom lite för döva ögon, vilket är hysteriskt roligt för den som missat det.

 
 
 
(4)-(8) Ibland körde guiden ner oss i strömmen bara för att han tyckte att det var kul, den sadistiska fan. Amerikanaren band han dessutom ett rep omkring, varpå hon frågade “What’s this for?”. Sen puttade han helt sonika i henne i vattnet utan ett ord. Hennes min var oslagbar! “What did you do that for!?”.

(9)-(17) 7-metersvattenfallet! Vi välte inte, men det var en rejäl djupdykning. Min min på sista bilden talar för sig själv…

Mycket fina bilder! Det tyckte amerikanaren också. De kostade $35 dollar. Hon ville också ha dem. Jag sa tyst “maybe we can copy them” eftersom jag och Maja ändå skulle köpa en skiva och såg en chans att få det ännu billigare. Då säger hon “Yeah, that would be great!”. Jag och Maja köper skivan, varpå hon ger oss sin e-postadress och säger “Thanks! I’ve been working in Australia for three months, so I don’t have very much money”. Och ger oss inte en dollar. Så nu funderar vi på vilket virus vi ska skicka till hennes e-postadress… “Pictures from white water rafting, FOR FREE!” – KABÄM, trehundra popupfönster med penisförstorings- och viagraannonser.

Väl tillbaka i Rotorua käkade vi en hamburgerlunch innan det var dags för nästa aktivitet.

(1) och (2) Lunch i solen. Maja käkade grillad kycklingburgare med brieost och cranberrysås, vilket hon rekommenderar varmt. Hon vet inte att kombinationen låter jättekonstig (gourmétjonas har talat).

(1) Maja ångrar sig nästan lite när… (2) …bussen som ska ta oss till nästa aktivitet anländer (dock inga tixfrispel den här gången).

Bilderna (och bildtexterna) får tala för sig själva.

(1)-(4) Innan aktiveten intervjuades vi. Man märker direkt att vi inte är nervösa på dessa intervjuer…

(5)-(10) Sedan bar det av in i ett flygplan.

(11)-(14) Sedan åkte planet upp. Högt. Till 4 000 m (12 000 feet), vilket tog ca 10-15 min.

 



(15)-(20) Sedan hoppade Maja ut ur flygplanet och föll i fritt fall i 45 sekunder. Hon hade kroppen formad som en banan och huvudet väl tillbakalutat, precis som man ska.

(21) och (22) Sedan fälldes fallskärmen ut, och Maja gled sakta ner sista biten och tittade på fantastiska utsikten.

(23)-(26) Sedan landade en glad Maja (på fötterna!). Instruktören sa dessutom “You did perfect”. Ett typiskt skolexempel på hur ett skydive ska gå till.

 
  
 
 
(27)-(34) Några sekunder efter att Maja hoppat ur planet, hoppade Jonas ut ur planet, också på 4000 m höjd. Han hade inte riktigt bananformen, utan instruktören fick dra upp hans huvud några gånger. Efter 45 s fritt fall…

  
(35) och (36) … fällde instruktören ut fallskärmen, och då ska man efter att den vecklats ut fortsätta att trycka bak benen. Det gjorde inte riktigt Jonas, varpå vi börjar snurra runt fortfort. Instruktören säger “Please, bend your legs back”. Sedan fortsätter vi snurra ett tag, för att sedan börja snurra åt andra hållet. “Oj vad rolig han är” tänker jag. Sen hör man en en form av smäll, och vi saktar ner en bit till. “There we go! We had a bit of a line twist there, but now we’re okay!”. Sedan glider vi ner, han pekar ut olika landmarken och gör häftiga svängar med mening istället.

(37)-(42) Sedan landade vi, på rumpan istället för - som Maja - på fötterna. Kanske inte perfekt, menmen, instruktörerna behöver nog en utmaning då och då. Han sa att det det händer ibland, och att det inte var mitt fel (han sa det! det sa han faktiskt!).

Efter detta åkte vi tillbaka till hostelet (som för övrigt heter Cactus Jacks av någon anledning… “nåt ska de’ la’ heta”) och käkade, innan Maja något febrig däckade ett tag i sängen (hon är inte sjuk, bara lite tagen). Imorgon ska vi upp vid 08 för andra turistprojekt (inte riktigt lika adrenalinerade…).

5 kommentarer: