Runt jorden!

Det bär nästan emot att publicera några nya inlägg alls på den här bloggen efter förra inlägget. Alla har väl läst det förresten? Om hur jag, Maja (!), frivilligt hoppade ut från ett flygplan på 4000 meters höjd och faktiskt gillade det? Jag tittade dessutom hela vägen ned, hur sjukt är inte det på en skala?! Om ni inte har läst inlägget än så går det jättebra att ta en paus från det här inlägget och komma tillbaka om en stund. Filmen som vi köpte för hutlösa pengar kommer säkert vissa av er att tvingas genomlida när jag kommer hem, vare sig ni vill eller inte.

Den sista tanken jag minns att jag tänkte innan jag hoppade ut från flygplanet var något i stil med:

“Om jag dör nu får jag åtminstone veta vad som händer när man dör, och det är ju i alla fall lite positivt.”

Men resan tog ju faktiskt inte slut vid skydivet, trots att jag var helt övertygad om det på förhand, utan istället landade vi båda säkert och blev tillbakaskjutsade till vårt boende. På kvällen efter skydivet gjorde vi inte mycket - förutom att skryta om vårt skydive till alla i vårt dorm room förstås.

Dagen efter raftingen och skydivet var det dags för lite lugnare (och säkrare, mamma) turistaktiviteter. På förmiddagen hade vi bokat in oss på en tur till Rotoruas kända Wai-O-Tapu Thermal Wonderland, vilket kan beskrivas som en vulkanisk jättepark med massor av kratrar och coola vulkaniska naturfenomen. Turen började med ett besök vid en mud pool – ett sulfatluktande område med kokande lera där jordskorpan bara är 3 km tjock, fortsatte till en gejser lagom till 10.15 (PRICK) då ett gejser-utbrott iscensattes, och avslutades i den vulkaniska parken med en promenad på 3 km.

(1) och (2) Mud pool. Jonas kände sig väldigt hemma i den ruttna ägg-doften: “Det luktar precis som hemma i Hyltebruk!”.

(3)-(8) Gejser-utbrottet. Vi funderade först på hur de kunde veta när utbrottet skulle bli på minuten, men mysteriet löste sig när en man kom och “satte igång” det hela prick klockan 10.15. 28 000 liter vatten sprutades då upp i luften och ut över halva publiken.

(9)-(27) Wai-O-Tapu Thermal Wonderland. Mängder av coola kratrar med coola namn, som t.ex. “Devil’s ink pot”. De starka färgerna skapas av mineraler.

Efter Wai-O-Tapu Thermal Wonderland återvände vi till vårt boende och laddade inför kvällens turistiga aktivitet: Maori village experience. Maori village experience beskrevs i broschyren som en kulturell kvällsutflykt till en maoriby där man skulle få lära sig mer om och uppleva den äkta maorikulturen. Man skulle dessutom bli bjuden på mat tillagad under jord (Hangi) på äkta maorivis. Dessutom var utflykten ett absolut måste enligt killen som arbetade på vårt hostel, man kunde helt enkelt inte lämna Rorotua utan att vara med om en äkta maori-upplevelse. Detta kunde vi ju bara inte missa!

Klockan 18.30 blev vi upphämtade på vårt boende och kördes till en slags samlingsplats för alla som skulle uppleva den äkta maori-kulturen just den kvällen, vilket var imponerande många. Vi fick ett informationsblad på uppenbar Google-translate-svenska där det stod hur kvällen skulle gå till. Där stod bl.a.:

• Att vi skulle köras upp till maoribyn i olika bussar. På dessa bussar var det viktigt att vi valde en hövding som representerade vår buss, vi skulle nämligen leka en besökande stam som skulle hälsa på maoribyn.
• Att vi skulle välkomnas av maoristammen genom en välkomstcermoni, och att man absolut inte fick skratta åt deras traditionella danser och gester för då skulle de bli ledsna. Vid denna cermoni måste dessutom våra utvalda hövdingar bli accepterade av hövdingen i maoristammen, annars fick vi inte komma in i byn.
• Att kvällen skulle fortsätta med en rundvandring i maoribyn där vi skulle få lära oss mer om maorikulturen.
• Att vi skulle få titta på hur vår mat, den traditionella Hangin, tillagats.
• Att vi skulle få lyssna till ett traditionellt maori-musikuppträdande.
• Att vi skulle äta av den underbara Hangin tillsammans.
• Att vi avslutningsvis skulle sjunga tillsammans och därefter bli tillbakaskjutsade till våra boenden.

Redan vid detta stadiet började både jag och Jonas bli lätt skeptiska till maori-village-turen, men innan vi hann fundera mer över det blev vi uppropade till vår buss och var på väg mot maoribyn.

Under bussfärden till maoribyn:
Vår buss hette Huia och det var också namnet på vår stam. Detta berättade vår spexiga busschaufför för oss i mikrofonen på bussen, varvat med roliga skämt om australiensare och rugby. Vi skulle helt enkelt föreställa oss att vi var en stam som var på väg till en annan stam på besök, och att vår buss egentligen inte var någon buss alls utan en waka (någon form av maori-transport). För enkelhetens skull skulle vi låtsas att vi alla färdades tillsammans i en kanot.

Men kanoter kör man ju inte med ratt och motor utan dem måste man ro. Därför måste vi allihopa i bussen låtsas som att vi ror kanoten samtidigt som vi skriker “HEY!” vid varje årtag. Detta gjorde Jonas jättebra.

Sedan var det dags att utse en hövding och turen gick till en man från Australien, Rob. Han skulle få äran att representera hela vår buss när vi kom fram till den besökande stammen och under hela kvällen. För att vi alla skulle få komma in var det ju nämligen väldigt viktigt att vår hövding blev accepterad av den mottagande maoristammen. Han måste hålla sig för skratt och plocka upp ett löv som maorierna lagt på marken. Han måste också gnugga-näsan med vår busschaufför och lite andra maorier under kvällens gång.

Välkomstcermonin och rundvandringen i maoribyn:
Framme vid maoribyn fick vi alla stå i en halvcirkel och titta på maoriernas välkomstcermoni som bestod av maoritypiska krigsdanser och grimaser. Hövdingarna från de olika bussarna (Förlåt, jag menar så klart wakas) blev accepterade och vi fick alla gå in i maoribyn. Där hade det byggts små trähus som man kunde gå runt till och lyssna på historier om maorikulturen av olika maorier. Jag gillade verkligen konceptet.

Besökarna traskade runt på måfå till de olika husen. Maoriberättelserna var för det mesta nästan klara när man kom fram, varav maorien drog “kortversionen” på cirka 30 sekunder. När en hög signal dånade över området efter cirka 15 minuter hade vi bara hunnit lyssna på en hel berättelse, och då var det dags att gå vidare.

(1)-(4) Välkomstcermonin. På första bilden syns våra fyra hövdingar. Jonas var så klart jättebesviken över att han inte blev vald.

(5)-(7) Den äkta maoribyn. (8) Kylskåpet (det var den enda berättelsen vi faktiskt hörde).

Musikuppträdandet och tillagningen av Hangin:
Efter rundvandringen i byn var det dags att se hur Hangin hade tillagats. Hangi är en traditionell matlagningsmetod som går ut på att man gräver ned maten tillsammans med heta stenar under 3-4 timmar och sedan gräver upp den lagom till middagsdags.

Sagt och gjort, vi fick stå i en cirkel och titta när de grävde upp vår mat ur jorden. Det var coolt.

(1) och (2) Tillagning av Hangi: Gräv en grop (storleken av en tvättmaskin är lagom för en familj). Hämta lite vulkaniska stenar och värm dem (om nödvändigt, beroende på var på vulkanen man vågar hämta stenarna). Lägg ned maten tillsammans med stenarna i gropen. Gräv igen. Vänta 3-4 timmar. Gräv upp. Ät sjukt mycket (för alla maorier är tjocka, konstigt nog).

Efter uppgrävningen av vår mat blev vi insjasade i maoriernas musiksal. Där var det dags för musikuppträdande. En maorikille kompade på gitarr och de övriga sjöng och dansade. Hövdingarna fick gå upp på scenen och gnugga-näsan med ännu en maorier.

(1) Hövdingarna. (2) Vår hövding gnuggar-näsan med maori-hövdingen.

(3)-(6) Maoriuppträdanden, precis som de brukade framföras i de nya zeeländska skogarna för några miljoner år sedan.

Hangi-festen:
Sedan var det äntligen dags för maten. Alla besökare fick gå in i en sal där bord var uppradade och ett buffébord dukat. Någon form av dansbandsmusik spelades i högtalarna. Jag och Jonas placerades vid ett bord på en kant bredvid ett franskt par som inte kunde prata engelska eller alternativt hatade oss. Efter två försök att skapa konversation i stil med “Did you like the food?”, och “Soo, where are you from?” följt av irriterade och förvirrade blickar gav vi upp och fokuserade på maten.

Buffén var… helt okej. Den berömda Hangin bestod av: Potatis, kött av olika slag, morötter, bröd och smör (och pastasallad, men det kändes inte typiskt maori). Den berömda Hangin smakade som (håll i er nu!): Potatis, kött av olika slag, morötter, bröd och smör… allt serverat med en skum bismak av grillkol och jord. Efterrätten såg god ut men smakade sämre: En tårta som såg ut som marängglasstårta, men som inte innehöll någon glass. En tårta som såg ut som chokladig kladdkaka men som inte smakade sig vare sig sött eller choklad. En konserv-fruktsallad. Och slutligen någon form av varm smaklös version av vaniljsås och ovispad grädde. Jag och Jonas åt tappert.

(1) och (2) Hangi-buffén.

(3) Den mysiga matsalen… (4) Efterrättsbuffén.

Vid det här laget började både mitt och Jonas pokerfejs att svika. Det var Jonas som till slut äntligen erkände faktum:

“Det här var verkligen skitdåligt.” (Jonas)

“Ja, verkligen. Det här är verkligen vår nummer 1 topp botten-upplevelse under hela resan.” (Maja)

“Ja, verkligen.” (Jonas)

Avslutningen och bussfärden hem:
Klockan 21.40 var det dags för avslutning och då måste alla vara med, sjunga och hålla händer.

Efter avslutningen var det äntligen dags för att åka hem. I bussen hem uppmuntrade vår spexiga busschaufför oss att sjunga sånger från våra egna länder. Han spexade även till det lite extra i en rondell och körde några varv extra samtidigt som han skrålade “SHE’LL BE COMING ‘ROUND THE MOUNTAINS…” i mikrofonen.

Slutsats:
Ja. Vad ska man säga? Maorikulturen var uppenbart väldigt modern och väldigt lik en typisk grisfest på kanarieöarna. Rockkompade låtar på gitarr, pastasallad och en souvenirbutik – vem hade anat att maorierna var så tidiga med sådant? Tur att jag och Jonas gjorde detta så att vi fick uppleva lite äkta maorikultur för det blyga priset av 400 kronor/person.

(1) Autentisk neonupplyst maoristaty. (2) Nej men VA? Råkade det finnas en souvenirbutik också?! Och en souvenirbutikspaus efter middagen? Sjuuukt sammanträffande.

Nu har vi lämnat Rotorua och åkt till Waitomo. Waitomo är känt för sina 300 häftiga grottor. När vi kom hit insåg vi snabbt att det inte finns något annat än just grottor här. Vi bor på ett av byns tre hostels. ATM och matbutik som är öppen på påskafton finns inte på mils avstånd. Men fint är det!

(1)-(4) Utanför vårt boende i Waitomo.

Idag har vi besökt två av Waitomos kända grottor:  Aranui Cave och Waitomo Glow Worm Cave. Tyvärr fick vi inte ta bilder på alla fina lysmaskar i lysmasksgrottan.

(1)-(3) Aranui Cave. Grottan består av lime stone, som är hårt packade fiskben, snäckor och andra saker som ramlat ned på havsbotten. Jordbävningar har sedan tryckt upp stenen till ytan, där floder sedan gröpt ur passager till grottor. Droppstenarna har sedan formats under tusentals år (en kubikcentimeter tar 100 år) genom att vattnet har sipprat in genom sprickor i stenen och lämnat kvar lite koldioxid och kalk… Typ.

I morgon åker vi buss till Auckland och på Söndag flyger vi vidare till Cooköarna. På flyget ska vi få uppleva något som vi har sett fram emot hela resan: En resa tillbaka i tiden. Vi flyger på söndag eftermiddag från Auckland, och landar… på lördag kväll på Rarotonga, Cooköarna (!!!). Så tekniskt sett landar vi faktiskt redan imorgon kväll, vilket är inte så lite förvirrande. Att landa innan man ens har lyft är ju väldigt nytänkande och effektiviserande. Kanske kunde SJ hitta på något liknande? 

0 kommentarer