Runt jorden!

Jag hade två saker som jag bara måste se när vi kom till Kalifornien och USA (som skilde sig från Majas önskemål):

1. Ökenväg
2. Las Vegas

Men, tvärtom ska det väl ändå vara? Ånej, icke - ökenväg är viktigare än Las Vegas. Jorå. Så därför gick vi upp tidigt (nåja) i torsdags och satte oss i vår Chevrolet Aero (nåt ditåt) och gav oss iväg på en 40 mil lång resa genom öknen till Las Vegas. “Öknen” är dock del av USAs Interstate Highway System, så den är inte så öde och enslig som det kan låta.

I början av resan gick det mycket uppför, och vår goda Chevrolet fick slita på rätt bra. Den fyrväxliga automatväxellådan tänkte ungefär (exakt) “oo, vad lätt det går uppför, jag växlar upp!”, ka-klonk, “uuuu vad tungt det bidde, jag växlar ner”, ka-klonk, “hah, det var ju lätt dehär, växel upp!”, ka-klonk, “pust, växel ner”, osv. Eftersom det var varmt ute höll vi också ett öga på kylarvattentemperaturen, som verkade hålla sig ungefär i mitten (vetenskapligt accepterat mått för normal kylarvattentemperatur…). Ett tag senare märkte vi att varvtalet började “variera lite” upp och ner utan att jag ändrade gaspådraget. “Konstigt, är nog vindpustar som gör det”. Några sekunder senare såg vi dock att kylarvattentemperaturen stod i max (den hade gått förbi det röda och H:et). Vi letade oss därför ut i högerfilen och körde sakta till nästa avfart, där vi lyckades svänga av, rulla förbi ett rödljus och ut på en grusplan. Sedan stängde vi av bilen. Någon minutsenare sa det “pop”, varpå något började fräsa och det började ryka (mycket) från motorn. Det är då man tänker “det här var nog inte så bra”.

(1) och (2) Rök från motorn. Det blev värre än såhär, men då fotade inte Maja mer utan koncentrerade sig på annat. Förståeligt.

Efter ett tag öppnade vi motorhuven och jag försökte se lika kunnig ut som pappa - utan att lyckas. “Jaha, då ska vi se här vad som kan ha hänt. Här har vi kylarvattn.. nä, spolarvätskan, häär har vi kylarvattenbehållaren, kanske. I en situation som den här är det viktigt att inte starta motorn igen.. eller är det kanske bättre att ha motorn på tomgång så att kylarvatten pumpas runt.. eller ska vi kanske..”. Vid det här laget hade det stannat en snäll amerikanska som erbjöd oss sitt dricksvatten som vi kunde fylla på i kylaren (två smarta individer [Maja, Jonas] hade inte med en droppe vatten trots att de skulle köra genom öknen i nästan 40 mil). Efter detta stannade en vägarbetare med pickup och rejäla vattentankar, så då fyllde vi på kylarvatten och startade bilen för att få in lite vatten i systemet (det var tomt i kylarvattentanken). Efter några sekunder började det spruta vatten över det heta motorblocket, varpå det började ryka igen. Jag (stolt!) hittade läckan, och vägarbetaren konstaterade att vi nog borde ringa hyrbilsfirman.

(1) Vägarbetarens bil. (2) Vägarbetaren pratar medan Jonas försöker säga något smart. (3) Ej längre rykande motor. (4) Rykande motor igen efter att vi fyllt på kylarvatten.

Sagt och gjort, efter att ha förklarat läget och givit GPS-koordinaterna fick vi vänta i två timmar på en ersättningsbil.

(1) och (2) Ersättningsbilen anländer.

Det visade sig att vårt hyrbilsföretag Alamo har service för sånt här – konstnadsfritt! Vi fick en ny bil som vi kunde köra vidare med. Maja frågar om vi gjorde nåt fel med den gamla, varpå han säger “Nono, this car is like the dirt on the ground, it sucks. See, you have to roll the windows down manually! Haha!”. Så fick vi fortsätta resan i en Nissan istället, med elhissar till rutorna. Mycket bättre.

(1)-(3) Långa, raaaka motorvägar genom öknen. Coolt. (4) och (5) Lokal bensinmack. (6) Urinuaren på den lokala bensinmacken! Man fick pissa i ett vattenfall!

Efter en lång resa anlände vi så till Las Vegas. Vid sju-tiden var vi incheckade på Hostel Cat, där vi blev påpropsade grillat kött med bröd och chips för $5/person som inte var så gott.

(1) och (2) Framme i Las Vegas.

Efter denna måltid gav vi oss ut på “the strip” för att gambla! Vi hade ett vad om vem som skulle komma hem med mest pengar, och vi hade bestämt oss för startsumman $50/person. Med de pengarna fick man göra precis vad man ville, och den som kom hem med mest pengar vann. Vi satte oss därför på världens långsammaste buss för att ta oss till andra änden av strippen, och sedan tänkte vi gå genom casinon tillbaka till vårt hostel (nästan 8 km att gå, visade det sig senare…).

(1) Karta över strippen som vi fått av en pratglad (läs: hög) anställd på vårt hostel. (2) New York New York, ett mini-New York i Las Vegas.

(2) Trafiken i Las Vegas. (3) Ingången till New York New York, hotell och casino.

(4) Casino! Sjukt stort! Utan Maja! (5) Casino! Sjukt stort! Med Maja!

Det första casinot, New York New York (se bild ovan) och Monte Carlo (se bild nedan) gick vi bara igenom. De kändes inte tillräckligt “classy”; man vill ju inte hänga med medel-Smith på något B-casino. Vi spelar ju så att säga i en liiite högre liga. Vårt gamblingcasino för kvällen blev istället Aria. Vi gick till Cashier och växlade våra $50-sedlar till $5-sedlar (jag ville haft $1-sedlar, men kassörskan sa att det “blir smidigare” med $5-sedlar… “smidigare” som i “smidigare att bränna mycket pengar fort” gissar jag). Sedan gav vi oss ut på casinogolvet med speldjävulen i släptåg. På ett tidigare casino hade vi gått förbi en kille som stod med ett brett leende medan en enarmad bandit dröste ut pengar över golvet med höga klirranden. Därför gick vi direkt på de enarmade banditerna.

(1) och (2) Monte Carlo.

(4) Virtuell dealer på Monte Carlo. Av en händelse lättklädd och blond. Som det kan slumpa sig. (5) Fortfarande Monte Carlo, fortfarande inte tillräckligt classy.

(6)-(9) Aria. Vårt casino. Det såg man direkt på hur det såg ut utanför. Vattenfallsväggar, vattenspelsfontäner, arkitekturen, limousinerna som anlände till rondellen – det var typiskt OSS alltihop.

(10) och (11) Enarmad bandit och något annat liknande spel.

Två saker gick fel med att spela på de enarmade banditerna. Den första var att det inte KAN bli någon storvinst där mynten rasslar ur maskinen eftersom vi tydligen valt att spela på ett “coinless casino”. Den andra var att banditerna var just banditer (namnet var alltså en ledtråd). Vi stoppade i $5-dollarsedlar varannan gång, och i bästa fall, när man spelat bort $2, vann man $1,3 innan man tillslut spelade bort hela summan. Den som inte spelade stod och jämte och flinade. Det enda som varierade var hur snabbt pengarna försvann. På $1-maskinerna gick det snabbare än på 25-centsmaskinerna…

(1) och (2) Jonas förlorar pengar.

(3)-(8) Bildserie som visar hur Majas credits varierar över tid. Och Majas humör.

Efter ett tag tröttnade vi (Maja la veto när jag började spela på 1-centmaskiner, så att ett spel kunde ta huuur lång tid som helst. Jag tröttnade också när jag insåg att man i bästa fall kunde vinna typ 25 cent). Det var dags för de tyngre grejorna: roulette. Eftersom vi båda två är helt nollställda på spel och hur det funkar letade vi upp ett tomt bord och bad killen förklara lite för oss. Sedan satsade vi minimuminsatsen $10, jag på svart och Maja på rött. Jag vann! Stackars killen som förklarat för oss blev förvånad när jag ville gå iväg med vinsten direkt efter ett spel, men han kunde ju inte veta att jag höll på att vinna ett vad! Maja var nere på $15, medan jag var uppe på $35! Nu kan man ju inte sluta, man vill ju inte bara vinna, man vill ju vinna stort också!

(1) Min vinst (och insats)! Det var lite känsligt att fota därinne, och man fick inte fota alls vid rouletteborden, så därför får det bli text istället framöver.

Vi tyckte iallafall båda att det var roligare att spela mot/med/samtidigt som människor, så vi letade upp ett nytt tomt roulettebord och gjorde nya insatser. Vips så var vi båda nere i $5. Nu hade vi inte ens till minimiinsatsen på $10 längre, så vi förklarade vadet lika och slog våra påsar ihop till en minimiinsats. “Vi spelar upp skiten, sen går vi hem”. Det måste varit lite som när nordstatarna och sydstatarna enades, mycket gruffigt i början och kändes inte rätt alls. Men vi hade inget val.

Vi satsade alltså $10 på rött. Vi vann! Nu var vi uppe i $20! Vi satsade $10 igen på svart, och vann igen! Vi körde vidare så ett tag, och förlorade ibland och vann ibland. Runt $60 började vi spela $10 på färg och $10 på jämnt/udda. Då kunde vi hålla på längre, eftersom det bara blev 25% chans att förlora allt (och också 25% vinna något, resterande 50% fick vi tillbaka insatsen på [procentsatserna stämmer inte riktigt eftersom det finns två gröna siffror också]). Väl uppe i $100 bestämde vi oss för att satsa mer. Vi satsade $40 på rött, och vann. Var uppe i $180! Vi bestämde oss för att lägga de $100 åt sidan, och spela med de $80. Det började byggas upp bilder i huvudet som “en gratis Motorola Xoom-tablet, vi behöver bara vinna typ $500… skit också, måste ju dela med Maja också, $1000, det kan gå.. kan gå..”. Inte ens de lättklädda damerna som gick runt med drinkar kunde avleda uppmärksamheten från kulan och siffrorna.

Vips så hade vi spelat bort de $80. Besvikna lämnade vi bordet. Speldjävulen satt kvar i oss. “Äh, ska vi inte bara satsa $100 på rött?”. “Ska vi det?”. “Jag vet inte". “Tänk om vinner, då har vi DUBBELT SÅ MYCKET som vi kom hit med!”. “Jaa”. “Vi skiter i det". “Gör vi?”. “Ja… eller? Hmm, vi skulle ju ändå se de $100 som förlorade sa vi ju…”. “Ja, men tänk så blir vi av med dem nu, då kommer vi ångra oss sen”. “Men tänk om vi vinner!”, osv, osv. Starkt nog slutade det dock med att vi inte satsade våra $100 (och tänker man på det så var det ändå ca 600 kr vi behandlade som luft, inte så konstigt att Vegas casinon går med vinst).

(1) och (2) Vår $100-marker!

Efter detta var klockan redan runt 02, så vi började vandra tillbaka genom strippen och titta på allt. Las Vegas är verkligen något speciellt! Helt otroligt nattetid, med allt folk, stämningen, belysningen – man fattar varför det är omtalat.

(1)-(21) … och så vidare. Allt har öppet dygnet runt, och i vissa casinon har de byggt en liten stad inne i själva casinot, så att belysningen alltid ser likadan ut. Man vet inte om det är dag eller natt när man väl är därinne.

(22) Cops! På riktigt! De finns! (23) Limousiner överallt i Vegas. (24) De berömda snabbgiftemålskapellen, behändigt nog med brudklänningskläder i butiken jämte. Undrar hur stor del av de äktenskapen som håller livet ut… (25) Till och med livsmedelsbutiken är pimpad med julgransbelysning.

Dagen efter, innan vi började köra tillbaka till Los Angeles, passade vi på att besöka Las Vegas Premium Outlets, ett stort shoppingcenter i utkanten av Las Vegas.

(1)-(3) Outlets. (4) De har förenklat det här med reklam och att försöka styra folk. Gjort det enklare. “Stanna. Köp”. Är de riktigt dumma eller riktigt smarta?

(5) Mellanmål med pizzaslice! Mumma!

På vägen hem körde vi dessutom av motorvägen så att jag kunde hitta min ensliga, raka ökenväg där ingen bryr sig om man håller hastighetsgränsen eller inte. Jag hittade den!

(1) och (2) Ökenväg!

(3) Maja kan liksom inte låta bli. Här gör man sitt absolut bästa för att se fullständigt stencool ut, och så gör hon på detta viset. Hennes leende är ju äkta iallafall… man kan riktigt se hur nöjd hon är, den skiten.

Vi kom tillbaka till Los Angeles på kvällen, och skulle dagen efter köra norrut mot San Francisco. Mer om det en annan gång.

1. Ökenväg
2. Las Vegas

4 kommentarer: